En gång fanns det en tom kanna. Långt därinne i tiden var kannedom en tom kakfat som du var van vid att fylla med kakor som alla ville ha. Kannedomen var mycket ledsen av någon anledning: den kände sig avvisad och ensam eftersom allt som nu fanns kvar hos den var minnena om att den en gång var full. Den längtade efter att vara till nytta igen och sökte efter en anledning till sin existens.
Kannan hade alltid plockats från sin permanenta lagring. Den satt på köks hyllan mitt ibland doften av kakor som strömmade från ugnen. Sedan inträffade ett händelse en dag. En resa som bäst beskrivs som enastående började från landet 8-bokstavsord, med en kanna som kastats bort av någon. Den kom in i bagaget i sopbilens koffert, där den dånade med andra skräp på väg till pressaren. Den fattiga lilla kannan gick igenom ett hemskt och surt äventyr.
Men i dess frånvaro, hur varmt och tröstande var köket. Duften av bakade kakor som inte fanns i samlingen, och glada individer med godis skrattande precis utanför sikte. Vad som gjorde det ännu mer sorgligt var när jag mindes dessa speciella ögonblick och hur uppskattade de var.... att det kändes som att dessa dagar aldrig skulle komma tillbaka.
Fastän när hon tittade ner i avfalls Tipsplatsen kunde ingen hittas. Tinet satt bara där längtanfullt och hoppades så mycket det kunde att någon eller något skulle dyka upp för att plocka upp de små slagen ifrån insidan. Det var endast de mer läckra kakorna det drömde om att krama eller enbart ägde till inne i en vacker kök.
Rosten på det tomma tinet som växte inom mig mer eller mindre över tid. Det kändes som att smälta, spricka isär och försvinna i avgrunden. Det var drift, täckt av rust och all Martin's blanka yta rensad bort av tid. Värme hade fyllt ut rummet där dess skratt och lycka som verkade försvinna.
Deras mamma lagrade istället det i en gammal kanna, glömd tills en dag när vinden blåste genom skrotet och kvävde omkull alla deras plastpåsar. Det slog mot andra avfall med en dämpad bankande vibration. Melodin var en sorgsen och den tomma kannedekken lyssnade på sitt eget echo. Det enda den ville var att gå tillbaka i tiden när kakor fyllde dess innehåll och gjorde det speciellt.
Det var bra, men på ett mirakulöst sätt upptäckte jag en dag. En grupp människor hade kommit till skrothögarna med ett syfte. Att stänga av sin hägn för rengöring och återvinning. De transporterades dit, med några gamla metallbulier som försäkrade att ingen tog något värdefullt från skrothögarna. Det kände en nypa av hopp, önskande sig samma öde skulle röra sig och att det blev utvalt att resurgera som en fénix.